Regeringen ser nätaktiviteterna som oroväckande vad det gäller desinformation, propaganda och näthat mm. Det är glädjande att regeringen nu börjar så sakta ta näthatet på allvar. För att utreda hur det verkligen ser ut på dessa punkter tillsattes en utredning som fick namnet ”Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet”. Utredaren utsågs 2018-08-23 och blev Carl Heath. Utredningen är nu klar och ur den plockar vi det som gäller denna nättidning, dvs näthat.
Utredarnas hemsida: https://www.demokratiskasamtalet.se
Utomordentlig bra information
Utredningen är inte bara en utredning sett till informationen. Den ger en mycket bra bild av internet och dess innehåll. Den visar tydligt och begripligt hur nätet används av olika aktörer för att leda folk in i deras olika tankefållor och den visar hur hela stater försöker påverka stora lager av folk Världen över. Men framför allt visar utredningen mycket bra hur mekanismerna runt näthat fungerar. Denna utredning bör inte bara läsas av alla som intresserar sig för ämnet utan också av alla som ”hänger” på nätet. Ladda ner här: https://www.demokratiskasamtalet.se
Sammanfattning av utredningens mål
Vi tar bort källhänvisningar och liknade för att göra det lättare att läsa. Källhänvisningarna kan hittas direkt i texten i utredningsmaterialet. Vi citerar styckena ur utredningen genom blå färg på texten.
I regeringens demokratistrategi ”Strategi för en stark demokrati –främja, förankra, försvara beskrivs desinformation, propaganda och näthat” som utmaningar som riskerar att ha en negativ inverkan på det demokratiska samtalet och som kan bidra till att underminera demokratin på sikt. Det var delvis mot denna bakgrund som regeringen i augusti2018 tillsatte en särskild utredare för att leda en nationell satsning på ”medie- och informationskunnighet” (MIK) och det demokratiska samtalet. Satsningen har tagit namnet ”kommittén Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet”. I vissa sammanhang har vi använt det korta namnet Det demokratiska samtalet. I enlighet med direktivet har kommittén haft i uppdrag att genom utåtriktade aktiviteter och i samverkan med relevanta aktörer verka för att öka människors motståndskraft mot desinformation, propaganda och näthat. Vi har sammanställt, kompletterat, förstärkt och spridit kunskap om pågående insatser för att stärka medie- och informationskunnigheten och om digitala miljöers betydelse för delaktigheten och deltagandet i demokratin. Fokus har varit att stärka enskilda individers och samhällets motståndskraft mot desinformation, propaganda och näthat. Kommittén har också analyserat och lämnat bedömningar och rekommendationer för fortsatta insatser på området och för hur insatser kan tas vidare inom den befintliga myndighetsstrukturen
Om näthat i utredningen
Utredningens innehåll är som sagts oerhört intressant på flera områden. Men vi fokuserar på näthat och näthatets mekanismer därför visar vi utdrag ur utredningen gällande just det.
Näthat mot förtroendevalda och olika yrkesgrupper
Vi bedömer att näthatet stör det demokratiska samtalet och att det därmed utgör ett hot mot demokratins funktionssätt i Sverige.
En strategi för att motverka desinformation, propaganda och näthat bör enligt kommitténs bedömning avse såväl medie- och informationskunnighet som andra insatser för att stärka individers demokratiska motståndskraft. Arbetet bör breddas och omfatta ett stort antal aktörer inom bl.a. rättsväsendet, försvaret, utbildningsväsendet, forskningen, folkbildningen, biblioteksväsendet, kulturen, nyhetsmedierna, det civila samhället och näringslivet. Även kommunerna och regionerna bör omfattas. Statens medieråd och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör få en roll i att hålla samman en sådan strategi på myndighetsnivå.
Flera yrkesgrupper utsätts för ett omfattande näthat. Det gäller i synnerhet journalister och opinionsbildare, men även exempelvis kulturarbetare, forskare, personer som arbetar inom rättsväsendet, vissa myndigheter och kommunal förvaltning liksom företrädare för det civila samhället är drabbade.
Många journalister och kulturarbetare kan dessutom bli ekonomiskt drabbade om hatet och hotet leder till att de inte kan fortsätta sin verksamhet.
Förtroendevalda, journalister och andra opinionsbildare som kommittén varit i kontakt med ger uttryck för en känsla av att det är för enkelt att komma undan med kränkningar som sker via internet. Det är mycket få som anmäler hat och hot till polisen eftersom de inte tror att en anmälan skulle leda till något. Dessutom anses det straffrättsliga skyddet vara för svagt och straffvärdet för lågt.
Det finns också en del som pekar på att det juridiska systemet, i form av utredning och åtal av brott som begås online, ligger långt efter det som gäller utanför internet och att resursknapphet, brist på kunskap och samordning försvårar utredningarna.
Mot bakgrund av näthatets omfattning, liksom dess utmaning mot demokratins funktionssätt, måste det vara en fråga som rättsväsendet prioriterar. Det är viktigt att fortsatta åtgärder vidtas för att motverka förekomsten av näthat. Enligt kommitténs bedömning kan också en översyn behöva göras för att identifiera vilka delar av rättskedjan som behöver utvecklas och effektiviseras.
Näthat är ett samlingsbegrepp som innefattar olika företeelser på internet, både sådant som är brottsligt och sådant som inte är det. Det kan röra sig om hot, hat, kränkningar, sexuella trakasserier, förolämpningar eller mobbning som läggs ut på sociala medier eller andra internetforum eller som skickas direkt med e-post, sms eller genom andra digitala kanaler. Det kan också handla om att sprida integritetskränkande uppgifter, fotografier eller personuppgifter. Gemensamt för dessa handlingar är att de kränker, sårar och skrämmer och därmed kan tysta människor. På så sätt utgör de ett hot mot det demokratiska samtalet.
Näthat förekommer i många former och kan ske anonymt eller genom falska användarkonton, men även öppet mellan personer som känner till varandra. Eftersom näthatet tar sig så många olika uttryck kan den som utsätter andra för näthat i stort sett vara vem som helst även om vissa rapporter visar att män är överrepresenterade. Drivkrafterna bakom näthatet är också väldigt varierade och innefattar såväl avsikten att kränka, såra eller skrämma individer, som att tysta individer eller grupper som deltar i det demokratiska samtalet.
Studier har också visat att den genomsnittliga personligheten för en näthatare kännetecknas av låg grad av vänlighet och öppenhet jämfört med den genomsnittliga användaren. De som ägnar sig åt näthat är enligt en studie i högre utsträckning sadistiska och manipulativa.
Även om det är ett fåtal individer som sprider näthat kan de få oproportionerligt stor uppmärksamhet och hatet få stor spridning och genomslag. Internet har även förenklat för individer med avvikande åsikter att komma i kontakt med varandra, och dessa kan gemensamt bilda sammanhang där hat normaliseras och förstärks.
Känslan av att ständigt vara måltavla för kränkningar kan skrämma människor från att inta positioner där risken för hot och hat är stor.
Hat och hot kan också skickas till anhöriga och närstående till den person som är föremål för hatet. En del av näthatet består av grova sexistiska eller rasistiska kommentarer, inte sällan med anspelningar på våldshandlingar. Näthat kan skilja sig från hat, hot och trakasserier i fysiska sammanhang eftersom det som sker över nätet i regel är publikt. En persons trovärdighet kan förgöras genom att den tillskrivs förlöjligande namn och epitet eller misskrediteras.
Dessutom kan hatiska kommentarer trigga i gång en spiral där andra också uttrycker sig hatiskt. Sådana drev kan skapas genom att hatiska kommentarer och föreställningar om enskilda personer läggs ut på sociala medier eller olika webbforum. Vissa webbforum har beskrivits som ”hatsajter” eftersom de främst fyller funktionen att sprida hat. Hatiska kommentarer kan också skapa en normativ förflyttning som gör att hatet succesivt blir grövre och mer omfattande.
Det finns också forskning som tyder på att hat som uttrycks på nätet kan inspirera till fysiska våldshandlingar.
Det finns flera omständigheter i den digitala miljön som påverkar samtalskulturen och som tenderar att göra interaktionen mer aggressiv på nätet än vad den är i den fysiska världen. Det kan bl.a. bero på att nätet möjliggör en kommunikation utan fysiska möten. Utan exempelvis ögonkontakt kan det vara enklare att såra andra människor. Uttalanden möts inte av en direkt respons eller några ansiktsuttryck och därmed kan vi tendera att göra och säga saker som vi inte skulle göra och säga offline. Hot och hatkampanjer på internet kan även pågå dygnet runt eftersom de flesta av oss i dag alltid är uppkopplade. Vidare kan kommunikationen på internet ofta upplevas äga rum anonymt, vilket kan påverka hur vi beter oss i digitala miljöer.
Känslan av anonymitet kan också påverka människors uppfattning av nätet som en alternativ verklighet till synes utan regler och ansvarsutkrävande. Vidare är kommunikationen på internet ofta snabb och känslosam, och det finns sällan tid för utförliga förklaringar som väger in flera olika perspektiv. I stundens hetta kan spärrar lätt passeras. När kränkningarna väl är ute i offentligheten kan det vara svårt att backa, vilket kan göra att otrevligheterna fortsätter och i värsta fall eskalerar till drev.
Människor drivs dessutom av bekräftelsebehov och många som deltar i drev kan bli uppfyllda av situationen. På nätet tenderar också människor att gå längre eftersom det är en stor skillnad på att sprida ut ett budskap som når tusentals människor online jämfört med att själv prata inför en lika stor folksamling. En aspekt som gör näthatet särskilt skadligt är att det som läggs ut kan finnas kvar på internet under en mycket lång tid och i vissa fall vara omöjligt att få bort.
Näthat är ingen juridisk term och en del av det som omfattas av begreppet näthat är inte olagligt. De lagregleringar som gäller för det fysiska rummet gäller även på internet, men en skillnad med de brott som begås online är att de snabbt kan få stor spridning, vilket i sin tur exempelvis kan påverka bedömningen av ett förtalsbrott som grovt.
Även av kommitténs möten framgår att det är få som anmäler hot och hat. Ett vanligt argument bland förtroendevalda är att en anmälan inte leder någonstans eller att ”det är något man får tåla”. Många politiker menar att de blivit luttrade. Det finns även de som undviker att anmäla eller ens prata om det för att minska risken att utsättas för mer hot och hat eller för att de som enskild person inte orkar ta striden.
Förutom ovan nämnda anledningar bakom den låga anmälningsfrekvensen finns även en okunskap hos många dels om vad som räknas som straffbart, dels om vad man ska göra om man utsätts.
Även unga vittnar om att kränkningar blivit ett accepterat inslag i deras vardag och 39 procent av de unga uppger att de vill att vuxna i hemmiljön berättar vad de ska göra om de känner sig kränkta på nätet. Statens medieråds rapport om ungas medieanvändning visar också att det är ovanligt att unga gör anmälningar till polisen för något som hänt på internet, exempelvis på sociala medier.
Personer som deltar i det offentliga samtalet på internet vittnar om ett hårdare debattklimat, förekomst av näthat och att detta får konsekvenser för det demokratiska samtalet. Näthat riktar sig i synnerhet mot politiskt förtroendevalda, journalister, opinionsbildare, s.k. influencers och andra aktörer som aktivt deltar i det demokratiska samtalet. Därutöver utsätts andra yrkesgrupper såsom konstnärer, forskare, personer som är aktiva inom det civila samhället samt företrädare för rättsväsendet, statlig och kommunal förvaltning. Även andra enskilda drabbas av näthat om än i de flesta fall i mindre utsträckning.
Det är många debattämnen som är föremål för näthat, men frågor kopplade till jämställdhet och feminism, diskriminering, religion, rasism, integration, migration, invandring och klimat/miljö väcker i många fall särskilt starka hatreaktioner.
Politiskt förtroendevalda är en kategori i samhället som är särskilt utsatt för näthat. Förtroendevalda drabbas av näthat och kränkningar på såväl nationell som regional och lokal nivå. Brås undersökning Politikernas trygghetsundersökning visar att var tredje förtroendevald har utsatts för trakasserier, hot eller våld, och att utsattheten och oron för att utsättas för dessa företeelser ökat under senare år.
Som tidigare nämnts är journalister och opinionsbildare en annan yrkesgrupp som möter näthat i sitt arbete. I en undersökning genomförd av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet uppgav 70 procent av de tillfrågade journalisterna att de har utsatts för nedsättande eller kränkande kommentarer och 30 procent att de utsatts för hot under de senaste tolv månaderna.
Ett liknande resultat visade en studie inriktad på hot och hat mot kvinnliga chefredaktörer, ledarskribenter, krönikörer och kommentatorer där 72 procent av de tillfrågade utsatts för hot eller trakasserier under de senaste tolv månaderna.
Andra aktörer med viktiga funktioner i demokratin som vittnar om en ökning av hot och hat är bl.a. forskare, företrädare för rättsväsendet, statlig eller kommunal förvaltning och det civila samhället.
Näthat mot vanligt folk
Även Sveriges ungdomsorganisationer visar i en rapport att hatet och hotet mot ungdomsrörelsen ökar, och 46 procent av organisationerna svarade att de utsätts för hat och hot. De som drabbas värst är kvinnor och de som tillhör vad som i rapporten benämns som minoritetsgrupper.
Studier visar också att personer anställda i rättskedjan utsätts för omfattande hot och hat. Det gäller exempelvis poliser, åklagare, domare och tjänstemän inom kriminalvården och kronofogden. Enligt en medlemsenkät från fackförbundet Jusek (numera Akavia) har var tredje anställd inom rättsväsendet och vissa andra myndigheter utsatts för hot, våld och trakasserier.
Rapporter som undersökt enskildas utsatthet visar att bland de som inte aktivt deltar i den offentliga debatten är utsattheten förhållandevis låg. I SOM-institutets rapport anger fem procent av de tillfrågade att de någon gång under de senaste tolv månaderna har blivit utsatta för hot, trakasserier eller våld i samband med att de uttryckt en åsikt i en samhällsfråga på internet, t.ex. på sociala medier, blogg eller diskussionsforum.
I Internetstiftelsens studie uppger cirka 14 procent att de utsatts för näthat.
I Skolundersökningen om brott, som vänder sig till elever i årskurs 9, är det nästan en tredjedel av tjejerna som uppger att de utsatts för att någon skrivit kränkande om dem på internet. Motsvarande andel bland killar är ungefär en femtedel. Vidare uppger ungefär var fjärde tjej att någon mot deras vilja spridit bilder eller filmer på dem. Motsvarande andel bland killar är under 20 procent. Internet och sociala medier är i dag den vanligaste brottsplatsen när det kommer till hot för både tjejer och killar.
Statens medieråd har undersökt medieanvändningen bland ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning. Resultaten visar att trots att särskoleelever med intellektuell funktionsnedsättning (13–16-åringar) använder sociala medier i betydligt lägre utsträckning än riksgenomsnittet är gruppen mer utsatt för mobbning och elakheter på nätet (24 procent jämfört med 11 procent).
Vem är det som näthatar
Näthat förekommer i många former. Det kan ske anonymt eller genom falska användarkonton, men även öppet mellan personer som känner till varandra. Eftersom näthatet tar sig så många olika uttryck kan den som utsätter andra för näthat i stort sett vara vem som helst
Det finns undersökningar som visar att även universitetsstudenter och välutbildade kvinnor ingår i gruppen digitala hatare
Enligt förtroendevalda själva är den vanligaste förövaren en man i åldern 45–64 år, och av de utsatta uppger de flesta att de utsatts av en förargad medborgare eller rättshaverist. Att förövaren uppfattas vara en man har inte förändrats över tid och gäller oavsett om den
utsatta är en man eller kvinna.
Liknande resultat framkom i en studie av personer som uttrycker hat eller skriver nedsättande kommentarer om journalister på nätforumet Flashback. Avsändarna visade sig framför allt vara män i åldern 40–60 år. I de fall utsatta förtroendevalda uppfattat att förövaren tillhört någon gruppering är den vanligaste förekommande grupperingen högerextremistisk.
Enligt Näthatsgranskaren, vars syfte är att minska hatbrott och kränkningar på internet med fokus på sociala medier, är det runt 80 procent män och 20 procent kvinnor bland de individer som organisationen anmält för att ha skrivit hatfulla kommentarer. Näthatsgranskaren vittnar om att hatet har normaliserats i flera av de Facebookgrupper som organisationen följer.
En studie som undersökt hatfulla kommentarer mot journalister i vissa digitala miljöer visade att det
var ett fåtal personer som stod för en stor mängd av de hatfulla kommentarerna.
Varför är näthat ett hot mot det demokratiska samtalet
Näthat drabbar många människor i vårt samhälle i dag och många har själva någon gång blivit utsatta eller känner någon som blivit det. Detta får konsekvenser både på individ- och samhällsnivå. Det kan vara av särskild betydelse om den som utsätts har viktiga funktioner i demokratin såsom förtroendevalda, journalister, opinionsbildare, konstnärer, forskare, personer som är aktiva inom det civila samhället eller företrädare för rättsväsendet och statlig eller kommunal förvaltning. Förtroendevalda intar en särställning eftersom de är valda för att fatta beslut å väljarnas vägnar och hot och hat som riktats mot dem kan därmed utmana det demokratiska systemets funktionssätt.
Sammantaget är hot och hat mot förtroendevalda särskilt allvarligt eftersom det riskerar att både omedelbart och på sikt påverka det demokratiska systemet, vilket också regering och riksdag uttryckt i propositionen ”Brott mot förtroendevalda”.
Det är genom nyhetsmedier som den enskilde kan ta del av dagsaktuella frågor som ligger bortom dennes vardag och därigenom få möjlighet att vara med och påverka samhällsutvecklingen. Hot och hat mot journalister är därför särskilt allvarligt för demokratin och kan leda till att väljare inte får de upplysningar de behöver för att fullt ut kunna delta i demokratin. Hatet mot enskilda journalister kan också påverka tilltron till nyhetsmedierna. Det kan också, på samma sätt som när det gäller förtroendevalda, påverka vem som väljer att arbeta som journalist.
Att hat som riktas mot kvinnor och personer med utländsk bakgrund i hög grad uttrycks i form av sexism och rasism kan göra att händelsen uppfattas som särskilt allvarlig för den enskilde. Detta kan i sin tur få konsekvenser på samhällsnivå och påverka vilka grupper i samhället som hörs och syns i det offentliga rummet.
Därutöver får hat och hot också konsekvenser för demokratin brett genom att enskilda blir avskräckta från att delta. Det gäller inte bara den som drabbas av hat utan även de som bevittnar hatet. Enligt Internetstiftelsen har en av fyra avstått från att uttrycka sin politiska åsikt på internet för att undvika hård kritik, hat och hot.
Att enskilda människor och grupper på så sätt skräms till tystnad är ett reellt hot mot vårt demokratiska samtal.
Flera rapporter vittnar om en utveckling mot att näthatet tilltar och att färre vågar delta i det demokratiska samtalet.
Näthatet kan vidare bidra till motsättningar mellan olika grupper i samhället. En stor del av hatet och hotet tar sexistiska och rasistiska uttryck och utmanar därmed några av demokratins grundläggande värderingar såsom principen om allas lika värde
Om motsättningar i samhället blir så djupgående att enskilda får radikalt olika världsuppfattningar finns det en risk att ett meningsfullt demokratiskt samtal inte längre blir möjligt.
I dessa avseenden kan också näthat samspela med desinformation och propaganda. Därmed kan näthat utgöra en del av samordnade kampanjer som syftar till att underminera demokratin och det öppna samhället.
Insatser som bidrar till stärkt motståndskraft
Ett arbete som har betydelse för att motverka näthat och s.k. demokratibrott är de Demokrati- och hatbrottsgrupper som myndigheten har upprättat och som har till uppgift att bekämpa hatbrott och brott som hotar de grundläggande fri- och rättigheterna
Regeringen har också gett Polismyndigheten i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att bekämpa brott som hotar den fria åsiktsbildningen och i vilken utsträckning det finns likvärdiga möjligheter för förtroendevalda, journalister och andra grupper att få hjälp i hela landet
Polisen har också etablerat ett nationellt it-brottscentrum på dennationella operativa avdelningen, i syfte att förstärka kapaciteten att utreda it-brott. Det nationella centrumet speglas i polisregionerna genom regionala it-brottscenter.
Under senare år har lagändringar gjorts i syfte att stärka skyddet för människor som utsätts för olika former av hot och hat online. En lagändring gjordes exempelvis 2014 som ger utökade möjligheter att väcka allmänt åtal för förtal och förolämpning. Lagändringen innebär ett ökat stöd för människor som drabbats av t.ex. förtal på internet (Polismyndigheten 2019a)
Sedan januari 2018 finns även brottet olaga integritetsintrång, vilket innebär att det numera är brottsligt att med ont uppsåt sprida exempelvis nakenbilder, uppgift om någons sexualliv, hälsotillstånd eller privatliv
I maj 2020 tillsattes även en särskild utredare med uppdrag att bl.a. se över det straffrättsliga skyddet för journalister och andra personer som på ett jämförbart sätt utövar sin yttrandefrihet (Dir 2020:54).
Utredaren ska ta ställning till om det finns behov av ett förstärkt straffrättsligt skydd mot brott som riktar sig mot någon som utövar sin yttrandefrihet, särskilt inom ramen för yrkesmässigt bedriven nyhetsförmedling eller annan journalistisk verksamhet.
Ett flertal organisationer arbetar fokuserat mot näthat, demokratibrott och för ökad trygghet på nätet. Flera av dessa lyfter att det finns en utbredd okunskap dels om vad som räknas som straffbart vad gäller näthat, dels om vad man ska göra om man utsätts. Merparten av organisationerna arbetar därför huvudsakligen med kunskapshöjande åtgärder inom näthatsområdet. De understryker bl.a. vikten av att alltid anmäla om man uppfattar att man drabbats av näthat, och det finns instruerande material och tips på hur man kan agera om man utsätts eller om man ser någon annan utsättas. De kan
också ge stöd och visa gemenskap med andra engagerade, vilket kan ha betydelse för att mildra effekten av hat och hot som uttrycks mot enskilda personer (se avsnitt 5.7.2).
Ett exempel på en ideell förening som arbetar för att förändra tonen i samhällsdebatten genom att bl.a. motarbeta näthat och filterbubblor är #jagärhär. Föreningen har över 70 000 medlemmar och stöttar bl.a. utsatta i kommentarstrådar på internet samt håller föreläsningar och debatter.
Ett annat exempel är Näthatshjälpen som drivs av organisationen Make Equal, vilken vänder sig både till civilsamhällets organisationer och enskilda. De tillhandahåller bl.a. information om näthat och hjälper utsatta att göra en polisanmälan direkt
på plattformen.
Ytterligare en organisation är Näthatsgranskaren vars målsättning är att genom att identifiera, granska och polisanmäla hatyttringar online minska hatbrott och kränkningar på internet med fokus på
sociala medier.
För svenskt vidkommande är reglering som rör plattformsföretagens verksamhet en fråga som huvudsakligen hanteras på EU-nivå.
Överlag saknas ett genomgripande och tydligt regelverk även om viss reglering har införts inom ett antal rättsområden som påverkar plattformarnas verksamhet. Det gäller t.ex. Dataskyddsförordningen (GDPR), EU:s terroristdirektiv och rätten för EU-medborgare att slippa synas i sökmotorernas resultat, dvs. rätten att bli glömd. EU:s e-handelsdirektiv ger som huvudregel tjänsteleverantörer såsom plattformsföretag ansvarsfrihet för information som läggs upp av användare, men under förutsättning att de utan dröjsmål tar bort inlägg om de har fått kännedom om att de är olagliga.
Enligt ändringarna av det audiovisuella direktivet, som träder i kraft i december 2020, ska medlemsstaterna säkerställa att videoplattformsleverantörer vidtar åtgärder för att bl.a. skydda allmänheten mot innehåll som uppmanar till våld eller hat (prop. 2019/20:168).
Företagen har däremot argumenterat för olika former av s.k. självreglering och de har samarbetat med EU för att exempelvis ta fram uppförandekoder. En uppförandekod togs fram 2016 av Facebook, Twitter, Microsoft och Google med stöd av EU-kommissionen i syfte att motverka olaglig hatpropaganda online. Enligt en utvärdering från 2019 granskar företagen 89 procent av allt flaggat innehåll inom 24 timmar, och 72 procent av det innehåll som anses utgöra olaglig hatpropaganda tas bort
Inom EU förs för närvarande en diskussion om att utveckla och införa en mer tydlig reglering. I EU-kommissionens ordförande
Ursula von der Leyen politiska riktlinjer för 2019–2024 nämns exempelvis behovet av att skapa säkerhet och förtydliga ansvaret för digitala plattformar liksom att bemöta frågor som desinformation och näthat (EU-kommissionen 2019b).
Facebook, som även äger Instagram och WhatsApp, uppger att det finns särskild personal och tekniska system som verkar för att upptäcka missbruk och regelbrott och att de vid upptäckt vidtar åtgärder, som t.ex. att ta bort innehåll eller inaktivera konton.
Kommitténs bedömning om näthat
Flera olika undersökningar visar att näthatet mot vissa grupper är mycket omfattande i Sverige och att det också har tilltagit över tid. Den som är aktiv i den offentliga debatten kan förvänta sig att ta emot hot, hat, kränkningar, sexuella trakasserier eller förolämpningar över olika sociala forum.
Kommitténs slutsats utifrån att ha fört samtal med politiskt förtroendevalda och med personer som deltar i den offentliga debatten SOU 2020:56 Kommitténs bedömningar om det framtida arbetet 167 är att hatet i dag är ett allvarligt demokratiproblem. Näthatet är omfattande och har också i hög grad blivit normaliserat.
Undersökningar visar också att rädslan för att utsättas för näthat leder till att enskilda undviker att debattera vissa frågor. Människor som bevittnat andra personers utsatthet avskräcks också från att själva delta i den offentliga debatten.
Att näthatet i högre utsträckning drabbar vissa grupper i samhället, såsom kvinnor och personer med
utländsk bakgrund, kan leda till att deras röster inte hörs i samma utsträckning som andras i det offentliga samtalet
Detta visar att näthatet har en vidare påverkan på den fria åsiktsbildningen och på demokratin i stort. Vår sammantagna bedömning är att näthatet stör det demokratiska samtalet och att det därmed utgör ett hot mot demokratins funktionssätt i Sverige.
När hot och hat normaliseras eller ses som en given konsekvens av att sticka ut eller dela sina åsikter blir näthatet som ett lågintensivt gift i samhället. Ett sådant gift kan bli ett allvarligt hot mot demokratin eftersom det kan tysta röster i det offentliga rummet och i förlängningen undergräva den fria åsiktsbildningen.
Näthatet kan också bidra till att polariseringen i samhället fördjupas, vilket i sin tur påverkar förutsättningarna för det demokratiska samtalet och innebär ökad sårbarhet inför informationspåverkan från främmande makt och andra antagonistiska aktörer.
En del av hatet och hoten som uttrycks över nätet är brottsliga och ska i första hand motverkas av rättsväsendet. Sammantaget anser kommittén att särskilda åtgärder bör vidtas för att stärka samhällets motståndskraft mot näthat.
Rättsväsendets åtgärder mot näthat
Förtroendevalda, journalister, opinionsbildare och andra aktörer som kommittén varit i kontakt med ger uttryck för en känsla av att det är för enkelt att komma undan med brottsliga kränkningar som sker via internet. Detta är också en uppfattning som återges i kommitténs antologi Det demokratiska samtalet i en digital tid. Anmälningsbenägenheten när det gäller näthat är dessutom låg.
Det vanligaste skälet som utsatta uppger för att inte göra någon anmälan är att de inte tror att en polisanmälan ska leda till något
Många av de som kommittén mött lyfter även att det straffrättsliga skyddet i dag är för svagt och att straffvärdet är lågt.
Även juridikprofessorn Mårten Schultz argumenterar i en text i kommitténs antologi ”Det demokratiska samtalet i en digital tid” för att det straffrättsliga skyddet för demokratiskadliga hot och kränkningar är för svagt och att de bör kunna ses som angrepp på såväl den enskilda individen som på samhället och det allmännas intresse.
Sexistiskt näthat som riktas mot kvinnor har jämförts med våld mot kvinnor eftersom det på liknande sätt bl.a. skapar rädsla, tystar och hämmar SOU 2020:56 Kommitténs bedömningar om det framtida arbetet 187 kvinnors handlingsutrymme. Argument har också framförts för att den särskilda straffskärpningsbestämmelsen i brottsbalken gällande hatbrott även bör omfatta kön
Ett arbete för att se över lagstiftning som har betydelse för näthat har gjorts under senare år. Straffbestämmelserna om olaga hot, ofredande, grovt förtal och förolämpning har förtydligats och moderniserats
Vidare har skyddet för den personliga integriteten stärkts genom att b.la. spridning av vissa slags bilder eller andra uppgifter straffbeläggs
Polisen har även själv uttalat att mer kunskap och resurser krävs för att få fler dömda.
Även Näthatsgranskaren har i sina rapporter riktat kritik mot Polismyndighetens samordning av arbetet mot demokrati- och hatbrott på internet. Organisationen menar att arbetet präglas av bristande engagemang och bristande kunskap
Vår bedömning är däremot att mot bakgrund av näthatets omfattning, liksom dess utmaning mot demokratins funktionssätt, måste det vara en fråga som rättsväsendet prioriterar. När näthatet normaliseras och tilliten till att samhället kan bemöta det försvagas, kan en ond cirkel uppstå. Om diskrepansen mellan vad människor behöver för sin trygghet och vad samhället kan erbjuda blir för stor så riskerar anmälningsbenägenheten och tilliten till rättsväsendet att erodera. Detta kan i slutänden påverka medborgarnas engagemang för och tilltro till demokratin.
Mot denna bakgrund är det viktigt att fortsatta åtgärder vidtas för att motverka förekomsten av näthat. En översyn kan behöva göras för att identifiera vilka delar av rättskedjan som behöver utvecklas och effektiviseras. Lagstiftningen behöver också följa med den digitala utvecklingen. Sammantaget måste individer som utsätts för brottsligt hat, hot och trakasserier över nätet kunna känna en trygghet i att dessa gärningar utreds och beivras.
Tillitsstärkande åtgärder
Åtgärder för att upprätthålla och stärka såväl tilliten till samhällsinstitutioner som den mellanmänskliga tilliten bör vara en central del av arbetet för att motverka desinformation, propaganda och näthat.
Ett övergripande strategiskt intresse med desinformation, propaganda och näthat är att skapa polarisering och motsättning i samhället och att därigenom störa demokratin. Det handlar om att bryta ner den
mellanmänskliga tilliten, tilliten till information och till demokratins institutioner. I ett läge då människor saknar tillit till varandra, till fakta och till det offentliga blir det svårt att föra meningsfulla demokratiska samtal. Då hotas demokratins funktionssätt.
Undersökningar visar att människor i Sverige har en relativt hög tillit till varandra och att de känner förtroende för det offentliga. Förtroendet för samhällsinstitutioner såsom rättsväsendet, statliga myndigheter och kommunal förvaltning är stabilt. Även public service och dagspressen åtnjuter relativt sett ett högt förtroende, även om det finns grupper som hyser ett lägre förtroende. Samtidigt vittnar flera politiker och opinionsbildare som kommittén samtalat med om
ett hårdare debattklimat och en tilltagande polarisering. Erfarenheter från andra länder visar också att förtroendet för myndigheter och etablerade medier snabbt kan sjunka.
I sin rapport Förtroende för staten skriver Statskontoret att en utmaning när det gäller tilliten till myndigheterna är att deras informationsarbete utmanas av bl.a. det allt snabbare och mer splittrade informationsflödet, av att nya informationskanaler uppkommit och att olika påverkansoperationer blivit mer kraftfulla. Statskontoret förordar därför att gränserna för myndigheternas informationsansvar klargörs (Statskontoret 2017). En bredare förvaltningspolitisk översyn bör övervägas för att identifiera de olika utmaningar som myndigheter och kommunal förvaltning står inför när det gäller att upprätthålla allmänhetens förtroende i en tid av omfattande desinformation och propaganda.
Allmänhetens förtroende för nyhetsmedierna är av betydelse för att samhället ska kunna stå emot desinformation och propaganda. Förtroendet kan upprätthållas genom att nyhetsmedierna värnar sitt oberoende och sin självständighet, producerar journalistik som håller hög kvalitet och som speglar den mångfald av åsikter och perspektiv
som finns i samhället. Nyhetsmedierna kan också bidra med att avslöja desinformation och vilseledande uppgifter och bidra till stärkt medie- och informationskunnighet i samhället.
Politiskt förtroendevalda, opinionsbildare och andra som deltar i den offentliga debatten har ett särskilt ansvar för att upprätthålla ett respektfullt demokratiskt samtal. En offentlig debatt som präglas av vilseledande påståenden, hatiska kommentarer, personangrepp eller ett aggressivt språkbruk kan i längden vara skadlig för demokratin. Sådana uttryck kan skada allmänhetens förtroende för demokratins institutioner och dessutom skapa djupgående polarisering i samhället. När ett hatiskt språkbruk normaliseras kan politiska motsättningar bli svåra att överbrygga och det kan bli svårt att föra ett meningsfullt demokratiskt samtal.
Även på nationell nivå bör ledande företrädare för de politiska partierna föra en dialog om samtalstonen, i synnerhet på nätet. En stark polarisering utgör en sårbarhet som kan utnyttjas av främmande makt och andra antagonistiska aktörer i syfte att underminera den demokratiska motståndskraften. Med ett respektfullt samtalsklimat som präglas av en grundtillit till den demokratiska processen får samhället en bättre förmåga att stå emot påverkansoperationer där desinformation, propaganda och näthat används.
Åtgärder som rör plattformsföretagens påverkan på demokratin
I dag sker en stor del av de demokratiska samtalen på arenor som kontrolleras av några få plattformsföretag. Dessa företag har stor påverkan på hur åsiktsbildningen tar sig uttryck genom bl.a. den innehållsmoderering som sker på plattformarna, vilket beskrivs närmare i avsnitt 3.2.4. Det har betydelse för hur samtalen förs och vilka åsikter som får genomslag. Samtidigt är det genom sociala plattformar som t.ex. Facebook, YouTube och Twitter som mycket av desinformationen, propagandan och näthatet sprids. Därutöver har plattformarna stor påverkan på den personliga integriteten. Att Sverige har begränsade möjligheter att reglera de arenor där en stor del av det demokratiska samtalet sker är i sig ett demokratiproblem.
De olika demokratiutmaningar som plattformsföretagen gett upphov till är så genomgripande att olika modeller av självreglering inte självklart kan anses vara tillräckliga. Det är delvis mot den bakgrunden som det i USA liksom inom EU i dag sker en diskussion om hur reglering kan utvecklas och utformas, vilket beskrivs i avsnitt 5.5.1.
Kravet inom EU:s e-handelsdirektiv på att plattformar ska ta bort olagligt innehåll om de har fått kännedom om sådant har kritiserats för att vara otydligt och att det därmed inte fått stor effekt. Svårigheterna när det gäller regleringen av plattformar är en anledning till att ett arbete med medie- och informationskunnighet och stärkt motståndskraft ibland har ansetts vara en mer lämplig metod för att möta desinformation, propaganda och näthat.
De digitala verktyg som används för att påverka individer är mycket kraftfulla och sofistikerade och följaktligen kan det vara svårt att stå emot denna påverkan även för personer med god medie- och informationskunnighet.
Dessutom kan det framstå som principiellt felaktigt att ansvaret för att värja sig mot informationspåverkan läggs på den enskilde individen. En jämförelse kan göras med de olika former av konsumentskydd som gäller livsmedel. Det offentliga kan delvis anses ha ett liknande ansvar att skydda individer mot desinformation och propaganda.
Likaså är det ur ett demokratiperspektiv problematiskt när åsiktsbildningen i viss utsträckning förs på plattformar som kontrolleras av stater som själva inte respekterar mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer.